"Ärren visar bara vart vi har varit, inte vart vi är på väg."

~ ur tv-serien "Criminal Minds" ~

  Så har det då hänt i alla fall... mot alla odds!!! Jag ska lära mig finska här i Österbotten på en skola! :) Med tanke på hur omöjligt det har varit att hitta en nybörjarkurs i finska här, som arbetskraftsbyrån också godkänner, så är det ett mindre mirakel att få ett förslag till sig som erbjuder en allt-i-ett lösning som arbetskraftsbyrån faktiskt godkänner!!! =) Jag är så himla glad!!! Så, på måndag börjar det! -Coooolt!!!

Japp! Det är bara att inse... Jag har nog fastnat i 80-talets Stockholm tror jag... Inte bara i musiken, kläderna, frisyrerna och de allmänna sättet att vara... Nej, jag har nog fastnat i hur arbetsplatskulturen i Storstockholm också var på 80-talet... DEN kulturen är något jag saknar så det nästan skriker i mig...

Man gick till sitt jobb och förväntades vara proffesionell.. man förväntades lämna det personliga / privata hemma. Arbetsbetyg var viktigt, medans nästan privata omdömmen om ens personliga person, inte ansågs som särskilt relevanta. Det var tider det...

Kanske framstår jag nu som en kall och okänslig person, men det är jag absolut inte. Nej, det är nog precis tvärtom, men jag är inte en sådan som gärna släpper folk inpå mig hur som helst... Jag är nog en väldigt privat person, men väldigt varm och känslig gentemot dem som jag trots allt släpper inpå mig.

Jag vill inte att mitt privatliv skall påverkas av det som händer på jobbet mellan personer.. Jag vill inte att de jag jobbar med också skall vara mina privata vänner i första hand... för vad händer om det blir en konflikt mellan arbetskamraten / kamraterna, i mitt privata liv??? Jag vill kunna ha mina privata vänner alldeles oavsett om det är bra eller dåligt på jobbet... (Men naturligtvis finns det de som funkar väldigt bra som privata vänner också...)

Det finns ett ordspråk som säger att "Mitt hem är min borg", och det är så jag vill ha det. Om saker blir jobbiga och eventuellt kraschar på jobbet, så vill jag inte att det för den sakens skull skall bli jobbigt och krascha i mitt personliga liv utanför jobbet...

Och så var det verkligen förr... på 80-talet... jobb var jobb, och privatliv var privatliv. Jobbarkompissar var ytliga bekantskaper, medans ens personliga liv var av en helt annan karaktär.