Den senaste tiden har något irriterat mig något alldeles oerhört... Varför denna hysteri kring om man ska gifta sig eller inte om man bor ihop, och sedan den automatiska frågan om NÄR och inte OM man ska få barn! Jag blir så grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr ARG!!!

Tyvärr (i det perspektivet) bor jag i ett förhållandevis litet område, där en enda tanke verkar styra vad gäller detta om en kvinna och en man får vara ensamma under samma tak....  Bor man ihop så måste man gifta sig pronto pronto!!! Och gifter man sig så måste man ju självklart vilja ha barn! Ggggggrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!!! Varför är detta så jäkla självklart för så många, och VARFÖR i hela fridens tider är det så viktigt för andra att lägga sig i andras privatsaker och motiv???

I Sverige i kyrkan, så försköts jag nästan när jag berättade att jag skulle flytta till Finland och in hos min pojkvän. De snälla, hjälpsamma och sååååååå trevliga människorna blev som förbytta när de förstog att jag skulle bo under samma tak som en man! Oj oj oj!!! Jag som gu bevars var 42 år och ju natuuuuuuuurligtviiiiiiiis inte kunde ta hand om mig själv! (Jojjo!!!)

Här i Finland blev jag dock mycket bättre bemött av Kyrkan här (samma trossamfund). Här blev man inte illa behandlad, ifrågasatt eller förskjuten bara för att jag nu bodde ihop med min fästman.  Men HÄR började vanligt folk bry sig om NÄR vi ska gifta oss och om HUR MÅNGA barn vi ska ha och what not! Men jisses!!!

Varför denna tokhysteri??? Om jag nu vill gifta mig med min drömprins, men utan att skaffa barn, så betyder ju inte det att jag skulle vara okänslig för människoliv eller något annat sånt dumt, nej, mina motiv har sin grund i en grundlig självkännedom om mig själv. Utan att gå in på detaljer har jag aldrig någonsin velat vara någon form av ledarperson. Inte i lumpen, inte på jobbet, inte i skolan och jag vill definitivt inte vara det i form av morsa! Skulle det då betyda att jag inte skulle få gifta mig någonsin??? En del verkar helt uppenbarligen tycka det... Helt j-la vansinnigt.

Tack och lov har jag och min fästman samma inställning i detta, vilket jag är överlycklig över.

-Puhh! Skönt att få detta ur sig till slut! För det finns ingen jag fritt kan säga detta till, utom min fästman.

Näe, vart tog den personliga svären vägen? Och vart tog respekten för personers integritet vägen? Varför är det så himla viktigt för folk att lägga sig i hela tiden? *mummel*