...japp! det är nog bara att inse faktum... Jag kan inte vara riktigt normal. Jag har ju inga intressen ju! Tjaa, inga normala intressen i alla fall... Det jag är lite intresserad av och kan någonting om, är saker som jag av olika skäl inte kan eller får prata om särdeles mycket... Det andra intresset jag har är religion. Okey, visst kan man ju prata religion med andra troende personer, men då dyker snart ett problem upp för mig... Ofta ofta när man pratar med andra troende, så är dom ofta gränsande till väldigt konservativa och vill nästan uteslutande bara prata familjebildande och barnafödande / barnauppfostran med en (som tjej), vilket jag av olika skäl inte är ett spår intresserad av överhuvudtaget! Jag blir nästan arg bara jag tänker på saken... usch.

Jag är inte heller intresserad av de som kvinnor av hävd anses vara intresserade av. Ta tex detta med matlagning, shopping, mode, barn, familj osv osv....

Alltså, matlagning vill jag lära mig för att jag vill kunna laga mat "på riktigt" så att säga, men annars? näe..

Jag har börjat känna mig så ensam när jag märker att andra busenkelt hittar communities som har samma intressen som dom, medans jag, jaa... var ska jag leta? Jag har inga normala intressen jag... usch...

Ja, det är nästan så det har blivit i det som nu dras fram inom Katolska Kyrkan runtom i världen. Men det är ju ändå så, att det tyvärr inte är den enda katogorin detta händer inom... Jag är själv fd brottsoffer för händelser inom familjen, och där är det ännu djävligare... för där finns det inget skydd alls för offret, eftersom allt i samhället fokuceras på den gulliga familjeidyllbilden. Min mamma och bror ville inte/vågade inte ta tag i det som hände mig under hela min uppväxt, trots att dom visste...

Det kommer alltid att finnas förövare inom allla kategorier, samhällsklasser och grupperingar... och det kommer alltid att finnas de som vet men inte kan/vågar göra något åt det... tyvärr...

I Kyrkan och inom andra organisationer finns i alla fall en möjlighet till hjälp... om man vill ha det vill säga... om man vågar be om det (ofta är man för rädd i andra sammanhang att inte bli trodd, så man undviker att prata om det), OCH så finns där i kyrkan möjlighet till förtroliga samtal där man vet att allt inte per automatik går till polisen eller media... Man kan avslöja saker i förtroende, vilket i en offersituation är mycket mycket viktigt.

Jesus sade en gång till sina apostlar så här... "lärljungen är inte förmer än sin lärare" och "har de hatat mig först, så kommer de att hata er också...". Även Jesus hade en förrädare i leden, som sålde ut honom... Det är precis det som händer nu och har hänt under många många år... Det kommer alltid finnas människor som vill vara hans vänner, men som i det fördolda säljer ut honom/kyrkan till världen för att han/den ska bli korsfäst. Detta görs oftast inte av någon iskallt motiverad orsak, utan oftast av helt egoistiska skäl... Men de kristnas sak är inte att dömma och fördömma någon... det är att älska och förlåta. Självklart ska man hjälpa när någon behöver och vill ha hjälp, men vi ska också vara lyhörda och respektera den enskildes önskan. Tex om ett brottsoffer vill berätta om något i förtroende, men inte vill göra en anmälan...

Brottslingarna kommer att dömas inför vår Herre, och dom kommer att få rätt straff. Det är det enda man som troende kan vara riktigt säker på.

Ja, Thank God for Linux säger jag bara!!! Min dator som dog i tisdags, återuppstod idag, på "den tredje dagen"! ha ha ha!!! Nå, inte för att min dator är någon Gud precis, men lite lustigt är det allt så här en vecka efter påsk...   

Hade jag varit ensam så hade jag förmodligen inte vetat av att man kunde skaka liv i en annars död och avliden dator som totalkraschat, men NU hade jag ju mitt geni, mitt snille. min klippa och min hjälte här med mig, som inte gav upp SÅ lätt! -Thank you God for him!

mmm... just nu känns det nästan bara skit...

Min huvuddator dog igår..., och idag när jag ville visa något som gjorde mig glad, så blev jag hånad av andra för att mina idéer var kassa. Visst fick jag förklarat för mig (när dom insåg att jag grät) att dom inte menat något illa med det, utan att dom tyckte det var roligt, men... eeehhh... VAR var det roliga i att trycka ner någon och förlöjliga någon inför en grupp människor??? Jag måste vara helt dum i huvudet som inte förstår den humorn...

Så återigen fick jag en kraftig flash-back från mitt förflutna som jagade ikapp mig... nertryckt och hånad i min s.k familj, och mobbad ute på skolgården av klasskompissarna ungefär på samma sätt som den här gruppen vuxna människor hade roligt åt mig idag...

Visst förstår jag i den logiska delen av min hjärna att det inte var deras AVSIKT att göra mig ledsen och såra mig, men det var så det blev...

Och inte kan jag spela mitt favoritdataspel heller, som alltid brukar vara ett bra sätt att "starta om hjärnan" på, eftersom skärmen på lilldatorn (som jag nu skriver på) inte är tillräckligt stor för att kunna se hela spelplanen på.

Näe... just nu känner jag mig jätteledsen och nere... men jag vet... det går om...