Egentligen hade jag inte tänkt att skriva om det här, men gårdagen var väldigt jobbig... Vad hände då egentligen kan man fråga sig? Tjaa, på ytan ingenting egentligen, men i mitt inre tvingades jag återuppleva flera för mig jobbiga trauman från min uppväxt; Och allt detta skedde på den skoaln jag går på för tillfället, och för att läraren ifråga inte trodde på vad jag sa och inte fattade att "nej" verkligen betyder NEJ! Pga dennes ignorans, dumhet, okunskap och ovilja och what not, så tvingades jag under ca 2½ timmar återuppleva ett koncentrat av trauman som för mig utspelade sig under ett spann av ca 30 år. -Not nice! Tack och lov visste jag hur jag skulle återfå min balans och mitt fokus, men det jag inte förstår riktigt är, varför jag ska behöva återuppleva saker från min uppväxt som inte har ett dugg med utbildningen att göra bara för att läraren -vad? - tycker det är roligt? Inte tror på en? Inte fattar att ett nej är ett NEJ?

Usch... Det här var inte roligt... Hu...

När jag satt och tittade på ett avsnitt ur Dr. Phil, så kom jag att tänka på att en del människor bara "klampar på"  in i andra människors liv, utan minsta tanke på att det kan finnas ett visst "code of conduct" innan man blir inbjuden innanför ytterdörren och sedan in i de olika rummen.

I dagens avsnitt satt några hemmafruar och Dr. Phil och diskuterade just detta, att någon bara "klampar på" var just vad en av damerna i frågan gjorde.

För mig är det SÅ märkligt att vissa faktiskt kan tycka att det är helt ok att bara klampa på och inte visa någon form av respekt för den andres yttre gränser. I mitt liv hitintills har jag träffat på några  sådana personer, vilkas beteende verkligen har chockat mig. Det är som om vissa personer tror att allt och alla är deras personliga badrum. Vad är det som gör att dessa personer tror att det är ok att göra så?

Jag har noterat att vissa beteenden kan knytas an dels till vissa områden (storstad eller landsbygd) och till vissa personligheter. Ibland kan det rent av vara en kombination därav, vilket är skitläskigt.

Jag har alltid undrat varför en del personer helt enkelt inte kan visa mer proffisionell respekt och hänsyn när de träffar människor de inte känner riktigt personligt.

Det som de allra flesta är överrens om, alldeles oavsett "walks of life" är det, att alla tycker att man ska visa respekt och hänsyn till sin nästa, men där verkar också enigheten sluta. För det tycks finnas olika definitioner av just detta med vad respekt och hänsyn är. En del tycker att hänsyn är att börja rota inne i den andres innersta, likt en psykolog. Andra tycker att det är att ge den andre "space", dvs de utrymme den andre behöver. Sedan är det de här ordet respekt som alla tycks ha olika uppfattningar om... För mig betyder respekt att man just INTE bara klampar på in innanför den andres yttre gränser utan att först ha blivit inbjuden dit. Att inte pressa på när man inte får en omedelbar respons, utan att man faktiskt får lov att försöka läsa av personen och situationen först. Kanske vill den andre bara vara trevlig utan att bli personlig? Kanske är det därför en del inte får den förväntade omedelbara personliga responsen.

De här beteenderna har jag träffat på både i storstaden och på landsbygden och den enda direkta skillnaden jag har sett i detta är att grunden för "klampandet" har varit olika.

En del som "klampar på" i storstaden gör det enligt talspråket "anfall är bästa försvar". Andra gör det för att de är FÖR "familjeorienterade" och tror att alla man träffar på är deras gulliga familj och/eller bästa kompissar. Men många i storstaden är INTE så (inte av de jag har träffat på i alla fall...). Nej, de är bara artiga och belevade utan att bli för personliga, till de som är utanför den omedelbara familjen.

En del av de som "klampar på" ute på landsbygden gör så för att man just ser allt och alla som sin "familj". Ofta behandlar de även folk utifrån på detta "familjära" sätt, utan att stanna upp och tänka på vilken beteendemiljö den andra kommer ifrån.  Det som uppfattas som artigt, belevat och proffisionellt i storstaden, kan på landsbygden uppfattas som kallt, avståndstagande , opersonligt och rent av otrevligt.

Men alldeles oavsett vilken beteendemiljö man kommer ifrån, kanske man kunde önska i alla fall, att människor sinsimellan kunde visa någon slags "gyllene medelväg". Not to little, not to much.

Den senaste tiden har något irriterat mig något alldeles oerhört... Varför denna hysteri kring om man ska gifta sig eller inte om man bor ihop, och sedan den automatiska frågan om NÄR och inte OM man ska få barn! Jag blir så grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr ARG!!!

Tyvärr (i det perspektivet) bor jag i ett förhållandevis litet område, där en enda tanke verkar styra vad gäller detta om en kvinna och en man får vara ensamma under samma tak....  Bor man ihop så måste man gifta sig pronto pronto!!! Och gifter man sig så måste man ju självklart vilja ha barn! Ggggggrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!!! Varför är detta så jäkla självklart för så många, och VARFÖR i hela fridens tider är det så viktigt för andra att lägga sig i andras privatsaker och motiv???

I Sverige i kyrkan, så försköts jag nästan när jag berättade att jag skulle flytta till Finland och in hos min pojkvän. De snälla, hjälpsamma och sååååååå trevliga människorna blev som förbytta när de förstog att jag skulle bo under samma tak som en man! Oj oj oj!!! Jag som gu bevars var 42 år och ju natuuuuuuuurligtviiiiiiiis inte kunde ta hand om mig själv! (Jojjo!!!)

Här i Finland blev jag dock mycket bättre bemött av Kyrkan här (samma trossamfund). Här blev man inte illa behandlad, ifrågasatt eller förskjuten bara för att jag nu bodde ihop med min fästman.  Men HÄR började vanligt folk bry sig om NÄR vi ska gifta oss och om HUR MÅNGA barn vi ska ha och what not! Men jisses!!!

Varför denna tokhysteri??? Om jag nu vill gifta mig med min drömprins, men utan att skaffa barn, så betyder ju inte det att jag skulle vara okänslig för människoliv eller något annat sånt dumt, nej, mina motiv har sin grund i en grundlig självkännedom om mig själv. Utan att gå in på detaljer har jag aldrig någonsin velat vara någon form av ledarperson. Inte i lumpen, inte på jobbet, inte i skolan och jag vill definitivt inte vara det i form av morsa! Skulle det då betyda att jag inte skulle få gifta mig någonsin??? En del verkar helt uppenbarligen tycka det... Helt j-la vansinnigt.

Tack och lov har jag och min fästman samma inställning i detta, vilket jag är överlycklig över.

-Puhh! Skönt att få detta ur sig till slut! För det finns ingen jag fritt kan säga detta till, utom min fästman.

Näe, vart tog den personliga svären vägen? Och vart tog respekten för personers integritet vägen? Varför är det så himla viktigt för folk att lägga sig i hela tiden? *mummel*

  Så har det då hänt i alla fall... mot alla odds!!! Jag ska lära mig finska här i Österbotten på en skola! :) Med tanke på hur omöjligt det har varit att hitta en nybörjarkurs i finska här, som arbetskraftsbyrån också godkänner, så är det ett mindre mirakel att få ett förslag till sig som erbjuder en allt-i-ett lösning som arbetskraftsbyrån faktiskt godkänner!!! =) Jag är så himla glad!!! Så, på måndag börjar det! -Coooolt!!!

Japp! Det är bara att inse... Jag har nog fastnat i 80-talets Stockholm tror jag... Inte bara i musiken, kläderna, frisyrerna och de allmänna sättet att vara... Nej, jag har nog fastnat i hur arbetsplatskulturen i Storstockholm också var på 80-talet... DEN kulturen är något jag saknar så det nästan skriker i mig...

Man gick till sitt jobb och förväntades vara proffesionell.. man förväntades lämna det personliga / privata hemma. Arbetsbetyg var viktigt, medans nästan privata omdömmen om ens personliga person, inte ansågs som särskilt relevanta. Det var tider det...

Kanske framstår jag nu som en kall och okänslig person, men det är jag absolut inte. Nej, det är nog precis tvärtom, men jag är inte en sådan som gärna släpper folk inpå mig hur som helst... Jag är nog en väldigt privat person, men väldigt varm och känslig gentemot dem som jag trots allt släpper inpå mig.

Jag vill inte att mitt privatliv skall påverkas av det som händer på jobbet mellan personer.. Jag vill inte att de jag jobbar med också skall vara mina privata vänner i första hand... för vad händer om det blir en konflikt mellan arbetskamraten / kamraterna, i mitt privata liv??? Jag vill kunna ha mina privata vänner alldeles oavsett om det är bra eller dåligt på jobbet... (Men naturligtvis finns det de som funkar väldigt bra som privata vänner också...)

Det finns ett ordspråk som säger att "Mitt hem är min borg", och det är så jag vill ha det. Om saker blir jobbiga och eventuellt kraschar på jobbet, så vill jag inte att det för den sakens skull skall bli jobbigt och krascha i mitt personliga liv utanför jobbet...

Och så var det verkligen förr... på 80-talet... jobb var jobb, och privatliv var privatliv. Jobbarkompissar var ytliga bekantskaper, medans ens personliga liv var av en helt annan karaktär.

Ja, det där begreppet har jag fått höra (igen!) under den senaste veckan, när någon skulle beskriva en gemenskap...

Eftersom jag tidigare kommer från en dysfunktionell "familj" (lögner, svek, utnyttjande, hot med mera), så har jag aldrig helt säkert vetat vad man egentligen menar när man säger "som en familj" när någon ska beskriva något. För mig blir det som att helt plötsligt lyssna på ett språk man inte förstår en bokstav av... tex arabiska. Men när jag nu slog upp meningen på google, så såg jag i en av träffarna den här definitionen... "Vi är mera som en familj. Alla trivs ihop." Är det DET som folk menar tro??? Tjaa, i så fall har jag aldrig haft en "familj". Inte så konstigt i så fall att jag aldrig kunnat relatera till vad folk menar med det där begreppet.

Usch! nä, nu börjar jag må dåligt igen. Ska tänka på något annat nu tror jag...

...japp! det är nog bara att inse faktum... Jag kan inte vara riktigt normal. Jag har ju inga intressen ju! Tjaa, inga normala intressen i alla fall... Det jag är lite intresserad av och kan någonting om, är saker som jag av olika skäl inte kan eller får prata om särdeles mycket... Det andra intresset jag har är religion. Okey, visst kan man ju prata religion med andra troende personer, men då dyker snart ett problem upp för mig... Ofta ofta när man pratar med andra troende, så är dom ofta gränsande till väldigt konservativa och vill nästan uteslutande bara prata familjebildande och barnafödande / barnauppfostran med en (som tjej), vilket jag av olika skäl inte är ett spår intresserad av överhuvudtaget! Jag blir nästan arg bara jag tänker på saken... usch.

Jag är inte heller intresserad av de som kvinnor av hävd anses vara intresserade av. Ta tex detta med matlagning, shopping, mode, barn, familj osv osv....

Alltså, matlagning vill jag lära mig för att jag vill kunna laga mat "på riktigt" så att säga, men annars? näe..

Jag har börjat känna mig så ensam när jag märker att andra busenkelt hittar communities som har samma intressen som dom, medans jag, jaa... var ska jag leta? Jag har inga normala intressen jag... usch...

Ja, det är nästan så det har blivit i det som nu dras fram inom Katolska Kyrkan runtom i världen. Men det är ju ändå så, att det tyvärr inte är den enda katogorin detta händer inom... Jag är själv fd brottsoffer för händelser inom familjen, och där är det ännu djävligare... för där finns det inget skydd alls för offret, eftersom allt i samhället fokuceras på den gulliga familjeidyllbilden. Min mamma och bror ville inte/vågade inte ta tag i det som hände mig under hela min uppväxt, trots att dom visste...

Det kommer alltid att finnas förövare inom allla kategorier, samhällsklasser och grupperingar... och det kommer alltid att finnas de som vet men inte kan/vågar göra något åt det... tyvärr...

I Kyrkan och inom andra organisationer finns i alla fall en möjlighet till hjälp... om man vill ha det vill säga... om man vågar be om det (ofta är man för rädd i andra sammanhang att inte bli trodd, så man undviker att prata om det), OCH så finns där i kyrkan möjlighet till förtroliga samtal där man vet att allt inte per automatik går till polisen eller media... Man kan avslöja saker i förtroende, vilket i en offersituation är mycket mycket viktigt.

Jesus sade en gång till sina apostlar så här... "lärljungen är inte förmer än sin lärare" och "har de hatat mig först, så kommer de att hata er också...". Även Jesus hade en förrädare i leden, som sålde ut honom... Det är precis det som händer nu och har hänt under många många år... Det kommer alltid finnas människor som vill vara hans vänner, men som i det fördolda säljer ut honom/kyrkan till världen för att han/den ska bli korsfäst. Detta görs oftast inte av någon iskallt motiverad orsak, utan oftast av helt egoistiska skäl... Men de kristnas sak är inte att dömma och fördömma någon... det är att älska och förlåta. Självklart ska man hjälpa när någon behöver och vill ha hjälp, men vi ska också vara lyhörda och respektera den enskildes önskan. Tex om ett brottsoffer vill berätta om något i förtroende, men inte vill göra en anmälan...

Brottslingarna kommer att dömas inför vår Herre, och dom kommer att få rätt straff. Det är det enda man som troende kan vara riktigt säker på.