Ja, det är nästan så det har blivit i det som nu dras fram inom Katolska Kyrkan runtom i världen. Men det är ju ändå så, att det tyvärr inte är den enda katogorin detta händer inom... Jag är själv fd brottsoffer för händelser inom familjen, och där är det ännu djävligare... för där finns det inget skydd alls för offret, eftersom allt i samhället fokuceras på den gulliga familjeidyllbilden. Min mamma och bror ville inte/vågade inte ta tag i det som hände mig under hela min uppväxt, trots att dom visste...

Det kommer alltid att finnas förövare inom allla kategorier, samhällsklasser och grupperingar... och det kommer alltid att finnas de som vet men inte kan/vågar göra något åt det... tyvärr...

I Kyrkan och inom andra organisationer finns i alla fall en möjlighet till hjälp... om man vill ha det vill säga... om man vågar be om det (ofta är man för rädd i andra sammanhang att inte bli trodd, så man undviker att prata om det), OCH så finns där i kyrkan möjlighet till förtroliga samtal där man vet att allt inte per automatik går till polisen eller media... Man kan avslöja saker i förtroende, vilket i en offersituation är mycket mycket viktigt.

Jesus sade en gång till sina apostlar så här... "lärljungen är inte förmer än sin lärare" och "har de hatat mig först, så kommer de att hata er också...". Även Jesus hade en förrädare i leden, som sålde ut honom... Det är precis det som händer nu och har hänt under många många år... Det kommer alltid finnas människor som vill vara hans vänner, men som i det fördolda säljer ut honom/kyrkan till världen för att han/den ska bli korsfäst. Detta görs oftast inte av någon iskallt motiverad orsak, utan oftast av helt egoistiska skäl... Men de kristnas sak är inte att dömma och fördömma någon... det är att älska och förlåta. Självklart ska man hjälpa när någon behöver och vill ha hjälp, men vi ska också vara lyhörda och respektera den enskildes önskan. Tex om ett brottsoffer vill berätta om något i förtroende, men inte vill göra en anmälan...

Brottslingarna kommer att dömas inför vår Herre, och dom kommer att få rätt straff. Det är det enda man som troende kan vara riktigt säker på.

Ja, mitt bloggnamn "The spirit in me" tänkte jag filosofera lite över här nu. Jag är ju av den bestämda uppfattningen att vi alla har en ande eller själ inom oss. Ett inre jag på något sätt som finns där, och som försöker hjälpa, guida och leda oss. Men det kan bara anden göra om vi är öppna och tillåter oss att bli hjälpta av våran andliga sida. Hjälpen kan ju aldrig tvingas på en, och min ande har hjälpt mig att alltid hålla fast vid det enda eviga när allt annat rasat omkring en. Det enda eviga som aldrig lämnar en, som aldrig överger en.

The spirit in me, säger egentligen allt om vem det är som skriver den här bloggen. Det är inte den egoistiska jordiska sidan, den som alla har inom sig ute i verkligheten, utan nej, det är anden i mig, dvs min inre andliga människa. Den som gärna går in i "deep thoughts" och kontemplerar den verklighet vi lever i, och den verklighet som vi ska till efter detta jordeliv.