Egentligen hade jag inte tänkt att skriva om det här, men gårdagen var väldigt jobbig... Vad hände då egentligen kan man fråga sig? Tjaa, på ytan ingenting egentligen, men i mitt inre tvingades jag återuppleva flera för mig jobbiga trauman från min uppväxt; Och allt detta skedde på den skoaln jag går på för tillfället, och för att läraren ifråga inte trodde på vad jag sa och inte fattade att "nej" verkligen betyder NEJ! Pga dennes ignorans, dumhet, okunskap och ovilja och what not, så tvingades jag under ca 2½ timmar återuppleva ett koncentrat av trauman som för mig utspelade sig under ett spann av ca 30 år. -Not nice! Tack och lov visste jag hur jag skulle återfå min balans och mitt fokus, men det jag inte förstår riktigt är, varför jag ska behöva återuppleva saker från min uppväxt som inte har ett dugg med utbildningen att göra bara för att läraren -vad? - tycker det är roligt? Inte tror på en? Inte fattar att ett nej är ett NEJ?

Usch... Det här var inte roligt... Hu...

Jaa, jag är faktiskt så himla trött på hur en del folk gör här där jag bor, när dom ska utbilda en person i ett totalt främmande språk. Man gör inte som i många andra länder, där utbildningsspråket ofta är engelska. Nej nej nej... här anser man att det är en briljant idé att förklara ett nytt språk på det nya språket, för en person som inte förstår ett ord av det nya språket i fråga!!! Men då frågar jag mig... hur i hela fridens tider har dom tänkt sig att man ska förstå vad dom säger???

Jag har fått intrycket av att dom tror att man på något nästan magiskt sätt, bara helt plötsligt skall förstå! Bara så där! Nästan som att man helt plötsligt ska börja tala "i tungor"! Men näe... så går det ju inte riktigt till ju...

Jag är så jäkla frustrerad över detta, så jag blir galen! Och det värsta är, att ingen här tycks förstå min frustration. Det är ungefär som om folk här bara helt plötsligt vägrar förstå orden man säger, när man kommer till den punkten... alldeles oavsett om man pratar svenska eller engelska med dom...

  Så har det då hänt i alla fall... mot alla odds!!! Jag ska lära mig finska här i Österbotten på en skola! :) Med tanke på hur omöjligt det har varit att hitta en nybörjarkurs i finska här, som arbetskraftsbyrån också godkänner, så är det ett mindre mirakel att få ett förslag till sig som erbjuder en allt-i-ett lösning som arbetskraftsbyrån faktiskt godkänner!!! =) Jag är så himla glad!!! Så, på måndag börjar det! -Coooolt!!!

Ja, det där begreppet har jag fått höra (igen!) under den senaste veckan, när någon skulle beskriva en gemenskap...

Eftersom jag tidigare kommer från en dysfunktionell "familj" (lögner, svek, utnyttjande, hot med mera), så har jag aldrig helt säkert vetat vad man egentligen menar när man säger "som en familj" när någon ska beskriva något. För mig blir det som att helt plötsligt lyssna på ett språk man inte förstår en bokstav av... tex arabiska. Men när jag nu slog upp meningen på google, så såg jag i en av träffarna den här definitionen... "Vi är mera som en familj. Alla trivs ihop." Är det DET som folk menar tro??? Tjaa, i så fall har jag aldrig haft en "familj". Inte så konstigt i så fall att jag aldrig kunnat relatera till vad folk menar med det där begreppet.

Usch! nä, nu börjar jag må dåligt igen. Ska tänka på något annat nu tror jag...

...japp! det är nog bara att inse faktum... Jag kan inte vara riktigt normal. Jag har ju inga intressen ju! Tjaa, inga normala intressen i alla fall... Det jag är lite intresserad av och kan någonting om, är saker som jag av olika skäl inte kan eller får prata om särdeles mycket... Det andra intresset jag har är religion. Okey, visst kan man ju prata religion med andra troende personer, men då dyker snart ett problem upp för mig... Ofta ofta när man pratar med andra troende, så är dom ofta gränsande till väldigt konservativa och vill nästan uteslutande bara prata familjebildande och barnafödande / barnauppfostran med en (som tjej), vilket jag av olika skäl inte är ett spår intresserad av överhuvudtaget! Jag blir nästan arg bara jag tänker på saken... usch.

Jag är inte heller intresserad av de som kvinnor av hävd anses vara intresserade av. Ta tex detta med matlagning, shopping, mode, barn, familj osv osv....

Alltså, matlagning vill jag lära mig för att jag vill kunna laga mat "på riktigt" så att säga, men annars? näe..

Jag har börjat känna mig så ensam när jag märker att andra busenkelt hittar communities som har samma intressen som dom, medans jag, jaa... var ska jag leta? Jag har inga normala intressen jag... usch...

Ja, det är nästan så det har blivit i det som nu dras fram inom Katolska Kyrkan runtom i världen. Men det är ju ändå så, att det tyvärr inte är den enda katogorin detta händer inom... Jag är själv fd brottsoffer för händelser inom familjen, och där är det ännu djävligare... för där finns det inget skydd alls för offret, eftersom allt i samhället fokuceras på den gulliga familjeidyllbilden. Min mamma och bror ville inte/vågade inte ta tag i det som hände mig under hela min uppväxt, trots att dom visste...

Det kommer alltid att finnas förövare inom allla kategorier, samhällsklasser och grupperingar... och det kommer alltid att finnas de som vet men inte kan/vågar göra något åt det... tyvärr...

I Kyrkan och inom andra organisationer finns i alla fall en möjlighet till hjälp... om man vill ha det vill säga... om man vågar be om det (ofta är man för rädd i andra sammanhang att inte bli trodd, så man undviker att prata om det), OCH så finns där i kyrkan möjlighet till förtroliga samtal där man vet att allt inte per automatik går till polisen eller media... Man kan avslöja saker i förtroende, vilket i en offersituation är mycket mycket viktigt.

Jesus sade en gång till sina apostlar så här... "lärljungen är inte förmer än sin lärare" och "har de hatat mig först, så kommer de att hata er också...". Även Jesus hade en förrädare i leden, som sålde ut honom... Det är precis det som händer nu och har hänt under många många år... Det kommer alltid finnas människor som vill vara hans vänner, men som i det fördolda säljer ut honom/kyrkan till världen för att han/den ska bli korsfäst. Detta görs oftast inte av någon iskallt motiverad orsak, utan oftast av helt egoistiska skäl... Men de kristnas sak är inte att dömma och fördömma någon... det är att älska och förlåta. Självklart ska man hjälpa när någon behöver och vill ha hjälp, men vi ska också vara lyhörda och respektera den enskildes önskan. Tex om ett brottsoffer vill berätta om något i förtroende, men inte vill göra en anmälan...

Brottslingarna kommer att dömas inför vår Herre, och dom kommer att få rätt straff. Det är det enda man som troende kan vara riktigt säker på.

Ja, Thank God for Linux säger jag bara!!! Min dator som dog i tisdags, återuppstod idag, på "den tredje dagen"! ha ha ha!!! Nå, inte för att min dator är någon Gud precis, men lite lustigt är det allt så här en vecka efter påsk...   

Hade jag varit ensam så hade jag förmodligen inte vetat av att man kunde skaka liv i en annars död och avliden dator som totalkraschat, men NU hade jag ju mitt geni, mitt snille. min klippa och min hjälte här med mig, som inte gav upp SÅ lätt! -Thank you God for him!