mmm... just nu känns det nästan bara skit...

Min huvuddator dog igår..., och idag när jag ville visa något som gjorde mig glad, så blev jag hånad av andra för att mina idéer var kassa. Visst fick jag förklarat för mig (när dom insåg att jag grät) att dom inte menat något illa med det, utan att dom tyckte det var roligt, men... eeehhh... VAR var det roliga i att trycka ner någon och förlöjliga någon inför en grupp människor??? Jag måste vara helt dum i huvudet som inte förstår den humorn...

Så återigen fick jag en kraftig flash-back från mitt förflutna som jagade ikapp mig... nertryckt och hånad i min s.k familj, och mobbad ute på skolgården av klasskompissarna ungefär på samma sätt som den här gruppen vuxna människor hade roligt åt mig idag...

Visst förstår jag i den logiska delen av min hjärna att det inte var deras AVSIKT att göra mig ledsen och såra mig, men det var så det blev...

Och inte kan jag spela mitt favoritdataspel heller, som alltid brukar vara ett bra sätt att "starta om hjärnan" på, eftersom skärmen på lilldatorn (som jag nu skriver på) inte är tillräckligt stor för att kunna se hela spelplanen på.

Näe... just nu känner jag mig jätteledsen och nere... men jag vet... det går om...

Äntligen kan jag rent fysiskt arkivera mitt plågsamma liv i Sverige, i form av att    ställa in min egen skrivna bok om just det, i bokhyllan! -Halleluja! säger jag bara. Frågan är om någon kan förstå hur skönt detta känns för mig? Jag vet inte om det är möjligt om man inte själv har varit i en liknande situation. Nu känns det i alla fall mycket mycket bättre än det har gjort på bra länge!

En annan sak som är väldigt skön i sammanhanget är, att min älskling bara för några dagar sedan sa till mig "Det är här du nu har börjat blomma ut...", och det stämmer till 100%. Det är först här och nu som jag har börjat kunna och framförallt VÅGA var den jag verkligen är. Det fanns inte förut... i Sverige...

Idag har det varit bra på min praktikplats! Jag har fått göra en av de saker jag tycker är så roligt nämnligen. -Skriva protokoll, ansökningar, organisera papper och strukturera upp medlemslistor och what not! -Jättekul!        

Ja, jag är ett litet papperstroll egentligen om jag får säga det själv! Och det är kuuuuuuuul när man får göra något man tycker om och är bra på!   

Nu är jag helt slutkörd, så nu är det dags för vila... Zzzzz....

Ja idag är mitt huvud alldeles proppfullt med funderingar och tankar om en massa "varför" och "hur kommer det sig". Är det en filosofisk dag nu igen eller är jag bara uttråkad? Är jag bara irriterad över att jag inte är som alla andra? Inte den där "grå råttan i mängden" som jag alltid velat vara? why why why...

Ja alltså detta med hur en del kvinnor presenterar sig själva menar jag... Jag har nu medans jag kollade runt lite bland kategorierna upptäckt (till min stora förvåning) att en hel del kvinnor som har barn, börjar sin presentation med dessa ord: "Jag är en mamma till..." och så får man en ganska detaljerad beskrivning av de små (och ibland halvstora) barnen, med namn, födelsedata, ofta en bild med osv. Alltså.... why??? Varför lämna ut uppgifter om sitt/sina barn på internet så där? Sedan det där med "Jag är en mamma till..."... Hur är man som person när man är "mamma till..."???

En man skriver väldigt   sällan "Jag är pappa till...", utan där får man istället ofta veta längd, vikt, fritidsintressen, yrkeskarriär och nätverket av alla vänner! Möjligen kan män börja en presentation med eventuella familjeband om han nu råkar ha barnbarn, men även det verkar vara väldigt sällsynt tycks det.

Alltså, hur kommer sig detta fenomen? Jag själv är inte mamma, så kanske är det därför jag inte förstår. Men hur skulle jag då presentera mig??? "Jag är en icke-mamma..."???

Ja, mitt bloggnamn "The spirit in me" tänkte jag filosofera lite över här nu. Jag är ju av den bestämda uppfattningen att vi alla har en ande eller själ inom oss. Ett inre jag på något sätt som finns där, och som försöker hjälpa, guida och leda oss. Men det kan bara anden göra om vi är öppna och tillåter oss att bli hjälpta av våran andliga sida. Hjälpen kan ju aldrig tvingas på en, och min ande har hjälpt mig att alltid hålla fast vid det enda eviga när allt annat rasat omkring en. Det enda eviga som aldrig lämnar en, som aldrig överger en.

The spirit in me, säger egentligen allt om vem det är som skriver den här bloggen. Det är inte den egoistiska jordiska sidan, den som alla har inom sig ute i verkligheten, utan nej, det är anden i mig, dvs min inre andliga människa. Den som gärna går in i "deep thoughts" och kontemplerar den verklighet vi lever i, och den verklighet som vi ska till efter detta jordeliv.

Japp! Så har det då gått ännu en vecka i verksamheten, som man brukade säga i mina forna kretsar i Sverige. Ännu en dag i livet kan man ju också säga förståss. :)

Så vad har den gågna veckan fört med sig då? Jo, chockvågorna efter det tråkiga beskedet på det som skulle ha blivit det perfekta jobbet i torsdags i förra veckan. -Skittrist! Men samtidigt har jag blivit väldigt väl behandlad och gulligt bemött på en frivilligverksamhet (rehabställe för missbrukare bla) jag är på  annars; Där är de det mest gulliga och jordnära människor jag träffat på i hela mitt tragiska liv (innan jag mötte min prins charming).

Förutom det och den annars vanliga trallen, så lyckades jag ääääääääntligen vinna ett litet on-line dataspel som heter "Bloons Tower Defence 2" med svårighetsgraden "Medium"! Detta har jag hållit på och försöka göra under flera veckors tid, men utan framgång. Men idag så gick det! -Wohoooooo!!!!! Jag är så glad och lycklig över detta!   

Jaa, frågan är vilken av de två som är värst? Personligen tycker jag inte det är ok att vanliga företag spanar in på den potentiellt anställdes / den anställdes privatliv via tex Facebook, gör sökningar på Google, kollar vad man skriver i sina dagböcker på nätet (bloggen) och motsvarande! Att man sedan busenkelt kan få sparken för att ett företag har letat upp din profil på tex Facebook, där dom har sett något dom personligen inte gillar, DET tycker jag inte är ok! Vad FRA gör är ju däremot nästan helt uteslutande inriktat på militär och annan subversiv verksamhet. Där är dom ju knappast intresserad av vad Kalle på Facebook har på sig för mössa på sin profilbild!

Jag trodde jag aldrig skulle säga det, men... I det här sammanhanget var det allt bättre förr!